Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | St.Jerome in the Wilderness | Et in Arcadia Ego | Medora | Poem of the Soul The flight of the soul | Winter landscape sg |
Related Artists:
George Knapton
George Knapton (1698-1778) was an English portrait painter and the first portraitist for the Society of Dilettanti in the 1740s. He became Surveyor and Keeper of the King's Pictures from 1765-1778. Knapton was born in London, the son of James Knapton, a Bookseller of Ludgate street. He studied art under Jonathan Richardson, then at the St. Martin's Lane Academy. He spent some years in Italy where he became known as a sound judge of the works of the "Old Masters". An account of his vist to Herculaneum was published in the "Philosophical Transactions" of 1740 (no. 458). Knapton was an original member of the "Society of Dilettanti" and their first portrait artist. He painted many members of the society - mostly in fancy dress - including the Duke of Dorset, Viscount Galway, Sir Francis Dashwood, the Earl of Holdernesse, Earl of Bessborough and Sir Bourchier Wray. Knapton resigned his position at the society in 1763. In 1750, the then Prince of Wales commissioned Knapton, together with George Vertue, to produce a catalogue of the pictures at Kensington Palace, Hampton Court and Windsor castle. In 1765, he succeeded Stephen Slaughter as Surveyor and Keeper of the King's Pictures; he was also in charge of Lord Spencer's collection at Althorp, Northamptonshire. The Family of Frederick, Prince of Wales (1751)Knapton's largest painting was that of the widowed Princess of Wales and her family (1751). He also painted portraits of the Earl of Upper Ossory (with his brother and sister), the Earl of Burlington, Admiral Sir John Norris, Francis, Fifth Duke of Leeds, Admiral George Vandeput, Archibald Bower, Nicolas Tindal, Hildebrand Jacob, Admiral Edward Hawke, and the singers Carestini and Lisabetta du Parc. Kanpton assisted his brothers, John and Paul - who had succeeded to and extended their father's business - in the production of several publications including works by Thomas Birch and "The History of England" by Nicolas Tindal and Paul de Rapin. Knapton died in Kensington in December 1778 and was buried there on the 28th of that same month.
Francisco Barrera
Spanish, 1595-1657,Spanish painter. Although he is sometimes thought to have been a Sevillian painter, his career is documented in Madrid. Barrera enjoyed considerable prestige and authority within the artistic community of the Spanish capital and in 1634 and 1639 represented his profession in significant legal battles concerning the status and rights of painters. However, Barrera's known paintings, all of which are still-lifes, are those of a derivative artist of modest abilities. In Still-life with Basket of Grapes, signed and dated 1642 (Florence, Uffizi), his arrangement of objects in a window-frame and on a stone ledge derives from works by Juan van der Hamen y Le?n but without that artist's refined compositional sense or mastery of pictorial space. The rather weak modelling of objects in this painting is consistent with Barrera's other still-lifes, which are further characterized by their light tonality, bland colouring and monotonous brushwork. Comparable stylistic features are found in the more accomplished still-lifes of Antonio Ponce, with whom Barrera is documented in the 1630s. Barrera's best works are those depicting the Four Seasons, signed and dated 1638 (Seville, priv. col., see 1982 exh. cat., pp. 78-85). These are still-lifes of abundant seasonal foodstuffs and, in landscape settings, large symbolic and genre figures drawn from traditional iconography.
Gerbrand van den Eeckhout
1621-1674 Dutch Gerbrand van den Eeckhout Location Dutch painter, draughtsman and etcher. He was the son of the goldsmith Jan Pietersz. van den Eeckhout and a great friend as well as a pupil of Rembrandt, according to Houbraken, who commented that van den Eeckhout painted in the style of his master throughout his career. This is certainly true of van den Eeckhout (biblical) history paintings, but less so of either his portraits, which gradually displayed more Flemish elegance, or his genre pieces (from 1650), in which he followed various trends; he adapted his style to suit his subject with sensitive versatility. He was also a gifted colourist and an artist of great imagination, superior in both these respects to such better-known Rembrandt pupils as Ferdinand Bol and Nicolaes Maes. Moreover, he was extremely productive, and there is at least one dated painting for virtually every year between 1641 and 1674. In addition, he created a large body of drawings comprising histories, figures, landscapes and genre scenes executed in various media, including watercolour. He also made several etchings, mostly studies of heads, such as the Self-portrait (1646; B. 66). He died a bachelor, aged 53.